Egenmonitorering från pilot till ordinarie vård, vad krävs?

Ni pratar mycket om steget från pilot till breddinförande. Varför är just det steget så svårt i svensk vård?

En pilot kan drivas av eldsjälar och fungerar ofta trots att förutsättningarna egentligen saknas. Breddinförande kräver att hela organisationen är på plats: ägarskap, tydligt ansvar, skalbar utbildning och support, integration med journalsystemen och uppföljning. Våra studier visar att det sällan är brist på vilja eller patientnytta som stoppar, utan ett fåtal ouppfyllda villkor, som otydligt ansvar eller bristande integration, som blir flaskhalsar. Dessutom är pilotskala och bredskala två olika sätt att organisera sig.

Hur skulle ni sammanfatta skillnaden mellan "Let it happen", "Help it happen" och "Make it happen", och var befinner sig de flesta regioner i dag? 

”Let it happen” innebär att man skapar utrymme och låter initiativ växa fram underifrån. ”Help it happen” innebär att man stöttar med resurser, nätverk och kompetens. ”Make it happen” innebär att man styr med mandat, mål och krav. Enligt vår bild befinner sig de flesta regioner mellan ”Let” och ”Help”. Spridningen bygger mycket på frivillighet och på att eldsjälar och samordnare knackar dörr, och tydliga krav och måltal är ovanligare. Det blir sårbart när projektfinansieringen tar slut.

Vilket stöd behöver verksamheterna för att gå från "vi testar" till "så här arbetar vi"?

De behöver tydliga arbetssätt: vilka patienter som passar, vem som tittar på datan och vad som gäller vid avvikelser. De behöver också skalbar utbildning och support, och möjlighet att lära av kollegor i andra verksamheter, till exempel genom gemensamma införandeworkshops. Det viktigaste är att egenmonitoreringen ersätter något i dagens arbetssätt, så att den inte läggs ovanpå som merarbete.

Vad krävs av ledningen för att breddinförandet ska bli på riktigt och inte bara ett beslut på papper?

Ett aktivt ägarskap med ett tydligt mandat och en namngiven ansvarig, och en koppling till organisationens strategi, till exempel nära vård. Resurserna måste också finnas kvar efter pilotfasen. Ledningen behöver dessutom fördela ansvaret för teknik, innehåll, vårdprocesser och support. Det som inte är utpekat blir lätt ingenting.

Hur säkerställer man att patientnyttan står i centrum när arbetssättet skalas upp?

Genom att fråga efter patientnyttan systematiskt och inte bara anta att den finns. Patienterna ska medverka i utvecklingen och uppföljningen ska visa vad som fungerar för vilka patientgrupper. Patientnyttan fungerar mer som en accelerator än en port: den skapar drivkraft, men den kompenserar inte för brister i styrning, ansvar eller integration.

Om fem år, hur ser egenmonitorering ut i Sverige om vi lyckas?

Då är egenmonitorering en självklar del av ordinarie vård och inte ett projekt. Den ersätter en del av dagens rutinbesök, fungerar likadant oavsett region och är integrerad i journalsystemen. Det finns tydliga ansvarsstrukturer och uppföljning, och kollegor lär av varandra över verksamhets- och regiongränser. Patienter erbjuds det som ett naturligt val.

Vilket är ert bästa råd till en region som står inför ett breddinförande i dag?

Ställ er frågan om ni är redo innan ni skalar upp, och ta reda på vilka få villkor som i er situation håller tillbaka er. Lös juridik, avtal och ansvarsfrågor tidigt, och bygg strukturer för kollegialt lärande från början. Låt inte breddinförandet bero på enskilda eldsjälar, utan förankra det i linjeorganisationen.